Vår kärlek

Jag satt imorse och tittade rakt över bordet, där mitt emot sitter min älskade man. Varje morgonen eller ja, nästan varje morgon går jag upp för att tillbringa en stund tillsammans med honom. Att ge mig tid att få vara en stund i närvaro och i kärlek tillsammans gör att morgonen börjar betydligt bättre. När han åker iväg så börjar även mitt jobb med diverse saker. Många gånger  under dagen så kan jag känna en enorm tacksamhet för att vi finns för varandra. I ur och i skur och även som i solsken finns vi där, stöttar varandra, respekterar varandra för precis den vi är. Att finna sig själv och ge sig utrymme för att vara sig själv är också otroligt viktigt. Det är som vi ger varandra syre.

När jag träffade min man så möttes vi genom en bekant vi hade. Vi båda kände genast att vi tyckte lika i många saker. Ja, det var som vi kände varandra redan och ändå hade vi nyss träffats. Därefter blev det en djup vänskap, så där förtrogen att jag inte visste om vi skulle bryta den goda vänskapen för kärleken. För tänk om han inte var kär i mig, då hade jag ju brutit mig loss från det vi hade, den där fina djupa vänskapen.

När vi äntligen förstod att vi båda funnit varandra i kärleken så kände jag genast att vår kärlek kommer att hålla till döden skiljer oss åt. Låter förfärligt när jag tänkte detta första gången, men jag kände att detta var så starkt. Något jag inte kunde ta på men som jag kände att så här kommer det att bli. Nu har vårat liv sammanflätats i berg och dalbanan, i regn och solsken och vi är inne på vårt 35:e år i år.

Så än idag känner jag en ödmjukhet för vår kärlek. Jag vårdar den ömt och ger den näring samt respekt. Att ha humor och ha lätt till skratt är en del och utveckling på vägen hjälper till på traven. Vi kramas ofta för att vi betyder något för varandra fortfarande. Jag håller min hand i hans hand ofta då mitt hjärta slår ett extra skutt av glädje. Vi är fortfarande kära i varandra fast på ett djupare plan.