Vår kärlek

Jag satt imorse och tittade rakt över bordet, där mitt emot sitter min älskade man. Varje morgonen eller ja, nästan varje morgon går jag upp för att tillbringa en stund tillsammans med honom. Att ge mig tid att få vara en stund i närvaro och i kärlek tillsammans gör att morgonen börjar betydligt bättre. När han åker iväg så börjar även mitt jobb med diverse saker. Många gånger  under dagen så kan jag känna en enorm tacksamhet för att vi finns för varandra. I ur och i skur och även som i solsken finns vi där, stöttar varandra, respekterar varandra för precis den vi är. Att finna sig själv och ge sig utrymme för att vara sig själv är också otroligt viktigt. Det är som vi ger varandra syre.

När jag träffade min man så möttes vi genom en bekant vi hade. Vi båda kände genast att vi tyckte lika i många saker. Ja, det var som vi kände varandra redan och ändå hade vi nyss träffats. Därefter blev det en djup vänskap, så där förtrogen att jag inte visste om vi skulle bryta den goda vänskapen för kärleken. För tänk om han inte var kär i mig, då hade jag ju brutit mig loss från det vi hade, den där fina djupa vänskapen.

När vi äntligen förstod att vi båda funnit varandra i kärleken så kände jag genast att vår kärlek kommer att hålla till döden skiljer oss åt. Låter förfärligt när jag tänkte detta första gången, men jag kände att detta var så starkt. Något jag inte kunde ta på men som jag kände att så här kommer det att bli. Nu har vårat liv sammanflätats i berg och dalbanan, i regn och solsken och vi är inne på vårt 35:e år i år.

Så än idag känner jag en ödmjukhet för vår kärlek. Jag vårdar den ömt och ger den näring samt respekt. Att ha humor och ha lätt till skratt är en del och utveckling på vägen hjälper till på traven. Vi kramas ofta för att vi betyder något för varandra fortfarande. Jag håller min hand i hans hand ofta då mitt hjärta slår ett extra skutt av glädje. Vi är fortfarande kära i varandra fast på ett djupare plan.

Recension av boken När två världar kolliderar

Jag fick i min hand här om dagen denna bok som är skriven av författare Anita Birgitta  som jag  nu skriver en bokrecension av 🙂

Jag ville gärna läsa hennes bok som Anita Birgitta hade skrivit och samtidigt lära mig i min egna utveckling hur det är att skriva böcker. Vi som skriver böcker och även på bloggar skriver ju olika och det finns alltid något att lära sig av.

Självklart så vill jag ju även recensera boken och berätta om hur jag tyckte om denna bok- När två världar kolliderar

Så här tyckte jag om boken:

Redan vid det första meningarna så kände jag mellan raderna en kärlek så stor. En kärlek till livet, kärlek till varandra och kärlek till sig själv.

Jag fortsatte att läsa den lättlästa boken med det stora bokstäverna. Jag hade inte ens läst klart första sidan av boken förrän det dök upp Arja. Saijonmaa med låten Jag vill tacka livet… i mitt huvud. Nu har jag ingen aning om AnitaBirgitta ens tycker om Arja eller ens vill göra sig en jämförelse med henne. Men för mig var Anita Birgitta inte ens någon jämförelse med Arja utan det var styrkan, det finlandssvenska orden, personligheten, dansen och att älska livet som gjorde att Arja dök upp i mina tankar när jag läste raderna.

Jag fick en inblick hur det var för Anita Birgittas man Niko, om flykten från sitt hemland och hur det var att resa tillbaka till landet för att hälsa på sina släktingar. Jag fick också läsa utan försköning om hur det var att flytta, vardagen och hur allt går att lösa. Den positiva inställningen med kärleks till livet får jag följa med Anita Birgitta och hennes vardag med sin man.  Det roliga med att läsa boken var den öppenheten, ärligheten utan försköningar.

Jag får följa med när jag läser meningarna i boken allt från när Anita Birgitta flyttar från Finland till Sverige till hur Niko och hon tar sig an vardagen och gör det till bra stunder. Samt att läsa om hur andra kan ha fördomar och förutfattade meningar om andra människor.

Det allra viktigaste som genomsyrar hela bokens innehåll är den totala kärlek som Niko och Anita Birgitta har till varandra. Att de båda respekterar varandra för deras kärlek, personlighet och deras egna utrymme för att få njuta i livet.

Bara det här orden som Anita Birgitta skriver säger allt tycker jag och jag tar med mig dessa orden till mitt hjärta och till min man.

” Hans kärlek är min medicin!”

Tack min bloggvän Anita Birgitta för att jag fick läsa din bok som du har skrivit!