Vår kärlek

Jag satt imorse och tittade rakt över bordet, där mitt emot sitter min älskade man. Varje morgonen eller ja, nästan varje morgon går jag upp för att tillbringa en stund tillsammans med honom. Att ge mig tid att få vara en stund i närvaro och i kärlek tillsammans gör att morgonen börjar betydligt bättre. När han åker iväg så börjar även mitt jobb med diverse saker. Många gånger  under dagen så kan jag känna en enorm tacksamhet för att vi finns för varandra. I ur och i skur och även som i solsken finns vi där, stöttar varandra, respekterar varandra för precis den vi är. Att finna sig själv och ge sig utrymme för att vara sig själv är också otroligt viktigt. Det är som vi ger varandra syre.

När jag träffade min man så möttes vi genom en bekant vi hade. Vi båda kände genast att vi tyckte lika i många saker. Ja, det var som vi kände varandra redan och ändå hade vi nyss träffats. Därefter blev det en djup vänskap, så där förtrogen att jag inte visste om vi skulle bryta den goda vänskapen för kärleken. För tänk om han inte var kär i mig, då hade jag ju brutit mig loss från det vi hade, den där fina djupa vänskapen.

När vi äntligen förstod att vi båda funnit varandra i kärleken så kände jag genast att vår kärlek kommer att hålla till döden skiljer oss åt. Låter förfärligt när jag tänkte detta första gången, men jag kände att detta var så starkt. Något jag inte kunde ta på men som jag kände att så här kommer det att bli. Nu har vårat liv sammanflätats i berg och dalbanan, i regn och solsken och vi är inne på vårt 35:e år i år.

Så än idag känner jag en ödmjukhet för vår kärlek. Jag vårdar den ömt och ger den näring samt respekt. Att ha humor och ha lätt till skratt är en del och utveckling på vägen hjälper till på traven. Vi kramas ofta för att vi betyder något för varandra fortfarande. Jag håller min hand i hans hand ofta då mitt hjärta slår ett extra skutt av glädje. Vi är fortfarande kära i varandra fast på ett djupare plan.

Recension av boken När två världar kolliderar

Jag fick i min hand här om dagen denna bok som är skriven av författare Anita Birgitta  som jag  nu skriver en bokrecension av 🙂

Jag ville gärna läsa hennes bok som Anita Birgitta hade skrivit och samtidigt lära mig i min egna utveckling hur det är att skriva böcker. Vi som skriver böcker och även på bloggar skriver ju olika och det finns alltid något att lära sig av.

Självklart så vill jag ju även recensera boken och berätta om hur jag tyckte om denna bok- När två världar kolliderar

Så här tyckte jag om boken:

Redan vid det första meningarna så kände jag mellan raderna en kärlek så stor. En kärlek till livet, kärlek till varandra och kärlek till sig själv.

Jag fortsatte att läsa den lättlästa boken med det stora bokstäverna. Jag hade inte ens läst klart första sidan av boken förrän det dök upp Arja. Saijonmaa med låten Jag vill tacka livet… i mitt huvud. Nu har jag ingen aning om AnitaBirgitta ens tycker om Arja eller ens vill göra sig en jämförelse med henne. Men för mig var Anita Birgitta inte ens någon jämförelse med Arja utan det var styrkan, det finlandssvenska orden, personligheten, dansen och att älska livet som gjorde att Arja dök upp i mina tankar när jag läste raderna.

Jag fick en inblick hur det var för Anita Birgittas man Niko, om flykten från sitt hemland och hur det var att resa tillbaka till landet för att hälsa på sina släktingar. Jag fick också läsa utan försköning om hur det var att flytta, vardagen och hur allt går att lösa. Den positiva inställningen med kärleks till livet får jag följa med Anita Birgitta och hennes vardag med sin man.  Det roliga med att läsa boken var den öppenheten, ärligheten utan försköningar.

Jag får följa med när jag läser meningarna i boken allt från när Anita Birgitta flyttar från Finland till Sverige till hur Niko och hon tar sig an vardagen och gör det till bra stunder. Samt att läsa om hur andra kan ha fördomar och förutfattade meningar om andra människor.

Det allra viktigaste som genomsyrar hela bokens innehåll är den totala kärlek som Niko och Anita Birgitta har till varandra. Att de båda respekterar varandra för deras kärlek, personlighet och deras egna utrymme för att få njuta i livet.

Bara det här orden som Anita Birgitta skriver säger allt tycker jag och jag tar med mig dessa orden till mitt hjärta och till min man.

” Hans kärlek är min medicin!”

Tack min bloggvän Anita Birgitta för att jag fick läsa din bok som du har skrivit!

 

 

 

 

 

 

Fredag och helg

igår var jag till detta bokmöte och jag förväntade mig ingenting, utan såg endast framåt på att få mötas.

Vilket möte det blev! Jag såg hur andra tänkte och gjorde med sina kreativa blivande böcker. Jag tog lärdom och skrev ner en massa stödord för att bli påmind om vad jag  bör tänka på.

Mötet var på en offentligt plats och sorlet  från andra människor var högt då det var massor med folk.

Idag tjuter det i mina öron. Tinnitusen har förvärrats idag efter gårdagen. Jag har total tystnad där jag är, men tjutet i öronen gör att det nästan slår lock för öronen.

Trots tjutet i öronen så är glädje stor och minnena från igår så varma i mitt inre att jag  vill fortsätta skriva.

Mitt i allt skrivande så sker ju livet och alla dess händelser. Stundvis blir jag så uppslukad av orden och av skrivandet, för det är ju så kul. Jag inser att om en vill skriva bok så bör en älska ord och modulera med ord, ändra och formulera om på nytt. Tänka till och tänka om är en del av processen.

Som sagt så sker livet i varje ögonblick och i dessa ögonblick så finns jag där, precis som du. Vi andas, tar intryck och ger avtryck för andra. Vi processar i våra känslor och i våra tankar för det vi möter och upplever.

Mitt i allt detta som kallas livet så bör vi göra val i vad vi vill, i vad vi tänker och i vad vi känner. Vill jag ha det så här just nu? Vill jag följa det råd som ges, eller vill jag ta en del av det som sägs? Bör jag utveckla detta, eller bör det ta en annan form? Hur känner jag inför det jag möts inför?

Jag vill utvecklas och gillar att möta nya möjligheter som för mig framåt med mera kunskap. Det inspirerar mig att lära mig något nytt.

Det känns som det händer saker nu, en process i livet, en process i mitt liv och jag liksom du får välja att antingen följa med i processen eller göra motstånd. Vi väljer medvetet eller omedvetet i livet.

Idag är det fredag och denna helg är allhelgonahelgen.  Det tänds ljus vid gravar och minnen hedras till bortgångna nära och kära.

Mer om denna helg finner du att läsa här: https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/alla-helgons-dag 

För mig är Allhelgona helgen precis som andra dagar, värna om de du älskar både de finns omkring dig nu och de som har gått bort. Ge kärlek och vänskap och uppskatta livet ❤️

Önskar dig en fin och behaglig helg där du får umgås med de du tycker om ??‍♀️